Europa på 12 lektioner

80 %
20 %
Information about Europa på 12 lektioner

Published on February 4, 2014

Author: PESStockholm

Source: slideshare.net

av Pascal Fontaine Europeiska unionen

Den här publikationen och andra kortfattade översikter om EU finns på internet: ec.europa.eu/publications Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för kommunikation Publikationer 1049 Bryssel BELGIEN Manuskriptet färdigställdes i juli 2010 Omslagsbild: © Lou Wall/Corbis Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå 2010 – 80 sidor – 16,2 × 22,9 cm ISBN 978-92-79-17481-0 doi:10.2775/62042 © Europeiska unionen, 2010 Kopiering tillåten. För användning eller reproduktion av enskilda fotografier krävs upphovsrättsinnehavarnas tillstånd. Printed in Germany TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

Europa på 12 lektioner av Pascal Fontaine

Innehåll sidan 4 sidan 14 Tio historiska steg Utvidgning och grannförbindelser sidan 44 sidan 48 sidan 52 Euron 2 sidan 10 Vad är syftet med EU? Bygga vidare på kunskap och innovation Vad innebär det att vara EU-medborgare?

sidan 20 sidan 28 sidan 38 Hur fungerar EU? Vad gör EU? Den inre marknaden sidan 58 sidan 64 sidan 70 Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa EU i världen Hur ser Europas framtid ut? sidan 74 Viktiga datum i den europeiska integrationen 3

Vad är syftet med EU? Under 2000-talet står EU inför följande uppgifter:  Bevara och bygga vidare på den fred som råder mellan medlemsländerna.  Förena EU-länderna i praktiskt samarbete.  Se till att EU-medborgarna kan leva i trygghet.  Främja ekonomisk och social solidaritet.  Bevara europeisk identitet och mångfald i en globaliserad värld.  Sprida de gemensamma europeiska värderingarna. 4

I. FRED Ett enat Europa var något som filosofer och visionärer drömde om långt innan det blev ett konkret politiskt mål. En av dem var Victor Hugo, som tänkte sig ett Europas förenta stater med fred och humanistiska ideal som ledstjärna. Men drömmen krossades av de fruktansvärda världskrig som härjade på kontinenten under första hälften av 1900-talet. I ruinerna efter andra världskriget väcktes ändå förhoppningar om något annat. De som hade stått emot totalitarismen under kriget var fast beslutna att sätta stopp för nya motsättningar mellan länderna i Europa. De ville i stället skapa förutsättningar för varaktig fred. Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän – däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era. Tanken var att det skulle skapas en ny organisation i Västeuropa som grundades på gemensamma intressen och avtal som garanterade rättsstatsprincipen och jämlikhet mellan länderna. Den franske utrikesministern Robert Schuman tog upp en idé som ursprungligen förts fram av Jean Monnet och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG). Att länder som en gång hade fört krig mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam myndighet, den s.k. höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning. II. FÖR ET T SAMLAT EUROPA Efter Berlinmurens fall 1989 gav EU sitt stöd till Tysklands återförening. När Sovjetimperiet sönderföll 1991 blev länderna i Central- och Östeuropa – som under årtionden hade levt bakom järnridån – åter fria att välja sin egen väg. Många beslutade att skapa sig en framtid bland Europas demokratiska nationer. Åtta av länderna anslöt sig till EU 2004, ytterligare två gick med 2007. EU:s utvidgning pågår fortfarande. I oktober 2005 inleddes medlemsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Island ansökte 2009 och flera länder på Balkan har tagit de första stegen i en process som en dag kan leda till ett EU-medlemskap. Kroatien väntas bli EU:s 28:e medlemsland. 5

© Robert Maass/Corbis Berlinmurens fall 1989 ledde till att den tidigare uppdelningen av Europa gradvis försvann. III. SÄKERHET Men även under 2000-talet är säkerheten en viktig fråga för Europa. EU måste på ett effektivt sätt kunna garantera säkerheten för sina medlemsländer. Det krävs därför ett konstruktivt samarbete med EU:s grannregioner, dvs. Balkan, Nordafrika, Kaukasus och Mellanöstern. Men EU måste också skydda sina militära och strategiska intressen genom att samarbeta med sina allierade, framför allt inom Nato, och genom att utveckla en verklig gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP). Inre och yttre säkerhet är två sidor av samma mynt. För att kunna bekämpa terrorism och organiserad brottslighet måste medlemsländernas polismyndigheter ha ett nära samarbete. För att EU ska bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där alla har lika tillgång till rättvisa krävs det också ett nära samarbete mellan medlemsländernas regeringar. Detta förutsätter också att organ som Europol (Europeiska polisbyrån) och Eurojust (Europeiska enheten för rättsligt samarbete mellan åklagare, domare och polistjänstemän i olika EU-länder) får spela en aktivare och effektivare roll. IV. E KONOMISK OCH SOCIAL SOLIDARITET EU bildades för att nå politiska mål. Vägen dit skulle gå genom ekonomiskt samarbete. Den demografiska utvecklingen i Europa är inte lika stark som i andra delar av världen. EU-länderna måste därför fortsätta att hålla samman för att säkra sin ekonomiska tillväxt och för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Inget EU-land är tillräckligt starkt för att kunna slå sig fram på världsmarknaden på egen hand. För att åstadkomma stordriftsfördelar och hitta nya kunder behöver de europeiska företagen en bredare bas än bara den nationella hemmamarknaden, vilket är vad Europas inre marknad erbjuder. För att se till att så många människor som möjligt drar fördel av den Europatäckande marknaden med 500 miljoner konsumenter försöker EU undanröja handelshinder och minska byråkratin för företagen. 6

Men den fria konkurrensen inom EU måste balanseras med en lika omfattande solidaritet. Det innebär uppenbara fördelar för EU-medborgarna: om de drabbas av översvämningar och andra naturkatastrofer får de stöd från EU-budgeten. Genom de så kallade strukturfonderna, som förvaltas av kommissionen, kan EU främja och komplettera satsningar som görs av nationella och regionala myndigheter för att minska skillnaderna mellan olika delar av EU. Budgetmedel från EU och lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) används för att förbättra transportinfrastrukturen inom EU (t.ex. genom att bygga motorvägar eller järnvägar för höghastighetståg), förbättra kommunikationerna med randregioner och främja handeln inom alla delar av EU. Den globala finanskrisen 2008 ledde till den största ekonomiska nedgången i EU:s historia. Regeringar och EU-institutioner måste agera snabbt för att rädda banker, och EU gav ekonomiskt stöd till de värst drabbade länderna. Tack vare den gemensamma valutan skyddades euroområdet mot spekulation och devalvering. Sedan gjorde EU och dess medlemsländer 2010 en samlad insats för att minska statsskulden. Den stora utmaningen för EU-länderna de närmaste åren blir att gemensamt ta sig an globala kriser och tillsammans hitta ett sätt att ta sig ur lågkonjunkturen och skapa hållbar tillväxt. V. E UROPEISK IDENTITET OCH MÅNGFALD I EN GLOBALISERAD VÄRLD Europas postindustriella samhällen blir alltmer komplexa. Levnadsstandarden har hela tiden förbättrats, men det förekommer fortfarande stora klyftor mellan fattiga och rika. Klyftorna kan komma att öka till följd av t.ex. lågkonjunktur, omlokalisering av industrier, befolkningens åldrande och problem med de offentliga finanserna. Det är viktigt att EU-länderna samarbetar för att ta itu med de här svårigheterna. Men att samarbeta är inte detsamma som att utplåna de enskilda ländernas kulturella eller språkliga identitet. En stor del av EU:s verksamhet går i stället ut på att främja regionala specialiteter och den rika mångfalden av europeiska traditioner och kulturer. På lång sikt gynnas alla EU-länder. Sextio år av europeisk integration har visat att helheten är mycket större än summan av delarna. EU har en mycket större ekonomisk, social, teknisk, kommersiell och politisk tyngd än vad medlemsländerna hade kunnat åstadkomma vart och ett för sig. Det finns ett mervärde i att dra åt samma håll. 7

© Lewis/In Pictures/Corbis Förenade i mångfalden: samarbete ger bättre resultat. I dagens värld ser tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien ut att bli nya globala supermakter vid sidan av USA. Det är därför viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer går samman och når en ”kritisk massa” så att de kan behålla sitt inflytande i världen. Hur utövar EU det inflytandet?  U är världens ledande handelsmakt och har därmed en avgörande roll E vid internationella förhandlingar, t.ex. mellan de 153 medlemsländerna i Världshandelsorganisationen (WTO), eller vid FN-konferenserna om klimatförändringar.   U tar också klar ställning i frågor som har betydelse för vanliga människors E vardag, t.ex. miljö, förnybara energikällor, ”försiktighetsprincipen” i fråga om livsmedelssäkerhet, etiska aspekter inom bioteknik och skydd av utrotningshotade arter.   U går fortfarande i främsta ledet för de globala insatserna mot den globala E uppvärmningen. I december 2008 gjorde EU ett ensidigt åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till 2020. Det gamla ordspråket ”Enighet ger styrka” är alltså fortfarande lika aktuellt för européerna. 8

VI. VÄRDERINGAR EU vill verka för humanistiska värderingar och sociala framsteg. Människan ska kontrollera den globaliseringsprocess som nu äger rum, inte vara ett offer för den. Den moderna människans behov kan inte tillgodoses av enbart marknadskrafterna eller av enskilda länder som vidtar ensidiga åtgärder. EU står för en människouppfattning och en samhällsmodell som stöds av det stora flertalet medborgare. Européerna känner starkt för sina djupt rotade värderingar, som bl.a. omfattar tron på mänskliga rättigheter, social sammanhållning, fritt företagande, rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten, rätt till en skyddad miljö, respekt för kulturell, språklig och religiös mångfald samt en harmonisk förening av traditioner och utveckling. Stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter utfärdades i Nice i december 2000. Den är nu rättsligt bindande tack vare Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009. I stadgan fastställs alla de rättigheter som i dag erkänns av EU:s medlemsländer och deras medborgare. Gemensamma rättigheter och värderingar kan skapa en känsla av samhörighet mellan européerna. Alla EUländer har t.ex. avskaffat dödsstraffet. 9

Tio historiska steg  1951: Europeiska kol- och stålgemenskapen grundas av de sex ursprungliga medlemsländerna.  1957: Samma sex länder undertecknar Romfördragen och bildar Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).  1973: Gemenskaperna utökas till nio medlemsländer och inför gemensam politik på fler områden.  1979: De första direkta valen till Europaparlamentet.  1981: Den första utvidgningen i Medelhavsområdet.  1992: Den inre marknaden blir verklighet.  1993: Europeiska unionen upprättas genom Maastrichtfördraget.  2002: Euron börjar användas.  2007: EU har 27 medlemsländer.  2009: Lissabonfördraget träder i kraft och EU:s arbetssätt ändras. 10

1. Den 9 maj 1950 presenterades Schumandeklarationen där det föreslogs att man skulle upprätta Europeiska kol- och stålgemenskapen, något som förverkligades genom Parisfördraget från den 18 april 1951. Därigenom skapades en gemensam kol- och stålmarknad för de sex grundarländerna (Belgien, Frankrike, Västtyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna). Det var i första hand frågan om ett fredsbevarande samarbete: andra världskrigets segrare och förlorare deltog i gemensamma organ där alla behandlades som jämbördiga parter. 2. Med Romfördragen beslutade de sex medlemsländerna den 25 mars 1957 att upprätta Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Inom EEG:s ram utvidgades den gemensamma marknaden till att omfatta en rad olika varor och tjänster. Tullarna mellan de sex länderna avskaffades den 1 juli 1968. Under 1960-talet utformades också en gemensam politik, framför allt inom jordbruks- och handelsområdet. © EU 3. De sex medlemsländernas framgångar fick Danmark, Irland och Storbritannien att ansöka om medlemskap. Genom denna första utvidgning 1973 utökades gemenskapen från sex till nio medlemmar. Samtidigt infördes en ny social- och miljöpolitik, och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) inrättades 1975. Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag. 11

4. I juni 1979 tog Europeiska gemenskapen ett stort steg framåt med de första allmänna direkta valen till Europaparlamentet. Dessa val hålls vart femte år. 5. År 1981 gick Grekland med i gemenskaperna och följdes sedan av Spanien och Portugal 1986. Gemenskapernas utvidgning till Sydeuropa gjorde det ännu mer angeläget att införa regionala stödprogram. 6. I kölvattnet av den ekonomiska världskrisen i början av 1980-talet följde en utbredd ”Europapessimism”. Men redan 1985 väcktes förhoppningar om en nystart för Europa. Med utgångspunkt i en vitbok som kommissionens ordförande Jacques Delors lade fram beslutade gemenskapen att den inre marknaden skulle vara genomförd till den 1 januari 1993. Att det här ambitiösa målet skulle uppnås slogs fast i europeiska enhetsakten, som undertecknades i februari 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987. 7. Europas politiska struktur förändrades i grunden när Berlinmuren föll 1989, vilket ledde till Tysklands återförening i oktober 1990 och demokratiseringen av länderna i Central- och Östeuropa som hade lösgjort sig från det sovjetiska blocket. Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991. Vid samma tid förhandlade EEG:s medlemsländer fram ett nytt fördrag, som antogs av Europeiska rådet (där stats- och regeringscheferna möts) i Maastricht i december 1991. Genom fördraget lades mellanstatligt samarbete (t.ex. i fråga om utrikespolitik och inre säkerhet) till det befintliga gemenskapssystemet och Europeiska unionen (EU) skapades. Fördraget trädde i kraft den 1 november 1993. 8. Ytterligare tre länder – Finland, Sverige och Österrike – anslöt sig till EU 1995, vilket ökade antalet medlemmar till 15. Europa stod då inför globaliseringens allt större utmaningar. Den tekniska utvecklingen och den ständigt ökande internetanvändningen moderniserade ekonomierna men gav också upphov till en del sociala och kulturella spänningar. Samtidigt satte arbetslöshet och stigande pensionskostnader medlemsländerna under press, varför reformer var nödvändiga. Kraven ökade på att regeringarna skulle finna konkreta lösningar på de här problemen. 12

I mars 2000 antog EU:s ledare därför den s.k. Lissabonstrategin för att ge EU möjlighet att konkurrera med andra stora aktörer på världsmarknaden, som USA och de nya industriländerna. Syftet var att stödja innovationsverksamhet och företagsinvesteringar och att se till att de europeiska utbildningssystemen tillgodosåg informationssamhällets behov. EU arbetade samtidigt med sitt dittills mest spektakulära projekt – att skapa en gemensam valuta för att underlätta för företag, konsumenter och resenärer. Den 1 januari 2002 ersatte euron de gamla valutorna i tolv EU-länder, som tillsammans bildade euroområdet. Euron är nu en av världens stora valutor vid sidan av den amerikanska dollarn. 9. I mitten av 1990-talet inleddes förberedelserna för EU:s största utvidgning någonsin. Ansökningar om medlemskap inkom från de sex gamla östblocksländerna (Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern), de tre baltiska staterna som en gång hade tillhört Sovjetunionen (Estland, Lettland och Litauen), en stat i f.d. Jugoslavien (Slovenien) samt två Medelhavsländer (Cypern och Malta). EU såg det här som en möjlighet att skapa stabilitet i Europa och att låta de unga demokratierna ta del av den europeiska integrationens fördelar. Förhandlingarna inleddes i december 1997 och tio av kandidatländerna anslöt sig till EU den 1 maj 2004. Bulgarien och Rumänien följde efter den 1 januari 2007; EU hade därmed fått 27 medlemmar. 10. För att kunna ta sig an 2000-talets komplexa utmaningar behövde det utvidgade EU en enklare och effektivare metod för att fatta gemensamma beslut. Nya regler hade föreslagits i utkastet till en konstitution för Europa, som undertecknades i oktober 2004 och skulle ha ersatt alla befintliga fördrag. Men den texten avvisades vid två nationella folkomröstningar 2005. Konstitutionen ersattes därför av Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009. Det fördraget innebär att de tidigare fördragen blir kvar, dock med de flesta av de ändringar som fanns med i konstitutionen. Exempelvis får Europeiska rådet en ständig ordförande, och posten som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättas. 13

Utvidgning och grannförbindelser  EU är öppet för alla europeiska länder som uppfyller de demokratiska, politiska och ekonomiska medlemskapskriterierna.  Efter flera utvidgningar (den senaste 2007) har antalet medlemsländer i EU ökat från sex till 27. År 2010 är det ytterligare nio länder som antingen förhandlar om medlemskap (bl.a. Kroatien och Turkiet) eller har kommit olika långt med förberedelserna. Kroatien ser ut att bli EU:s tjugoåttonde medlem.  Varje anslutningsfördrag som innebär att ett nytt land blir medlem måste godkännas enhälligt av alla medlemsländer. Inför varje ny utvidgning måste EU bedöma förutsättningarna för att en eller flera nya medlemmar ska kunna integreras i EU och för att EU-institutionerna ska kunna fortsätta att bedriva en fungerande verksamhet.  EU:s utvidgningar har bidragit till att stärka och stabilisera demokratin och säkerheten i Europa och öka kontinentens möjligheter till handel och ekonomisk tillväxt. 14

I. EN KONTINENT FÖRENAS (a) En union med 27 medlemmar Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att låta tolv nya länder ansluta sig till EU innebar inte bara att EU skulle flytta fram sina geografiska gränser och få fler invånare – det innebar också slutet på den splittring som delat Europa i två delar sedan 1945. Europeiska länder som inte på årtionden åtnjutit demokratisk frihet kunde äntligen ansluta sig till familjen av demokratiska europeiska nationer. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern blev EU-medlemmar 2004, tillsammans med Medelhavsöarna Cypern och Malta. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Alla är de nu fullvärdiga parter i grundarländernas storslagna projekt. (b) Pågående förhandlingar Natomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte om EU-medlemskap 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inleddes i alla fall anslutningsförhandlingarna till sist – inte bara med Turkiet utan även med Kroatien. Förhandlingarna med Kroatien hade nästan slutförts 2010. Vissa EU-länder är tveksamma inför Turkiets eventuella EU-medlemskap. De föreslår en annan lösning, ett ”privilegierat partnerskap”, men Turkiet avvisar den tanken. (c) Västra Balkan och Island De flesta länderna på västra Balkan var tidigare en del av Jugoslavien och vänder sig nu också till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra sina ömsesidiga förbindelser (som länge var märkta av de etniska och religiösa krigen) och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU gav f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland 2005. Potentiella kandidatländer är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien. De har alla ingått stabiliserings- och associeringsavtal med EU, som en förberedelse inför eventuella medlemskapsförhandlingar. Island, som drabbades hårt av finanskrisen 2008, ansökte om EU-medlemskap 2009. Kosovo förklarade sig självständigt den 18 februari 2008 och har också möjlighet att bli ett officiellt kandidatland. 15

Det här betyder att antalet EU-medlemmar i slutet av det här årtiondet kan öka från 27 till 35. Det skulle vara ännu en stor utvidgning som antagligen skulle kräva ytterligare förändringar av EU:s arbetssätt. II. VILLKOR FÖR MEDLEMSKAP (a) Rättsliga krav Den europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process, öppen för alla europeiska länder som är beredda att ansluta sig till fördragen och genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt Lissabonfördraget (artikel 49) får varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och rättsstaten ansöka om att bli medlem av unionen. (b) Köpenhamnskriterierna När de f.d. kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU bestämde Europeiska rådet 1993 att tre kriterier måste vara uppfyllda för att länderna skulle kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha:  Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.  En fungerande marknadsekonomi och kapacitet att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom EU.  Förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, vilket också innebär att landet ska stödja EU:s mål. Den offentliga förvaltningen måste kunna tillämpa och hantera EU:s lagstiftning i praktiken. 16

© Craig Campbell/Moodboard/Corbis ”Adriatiska havets pärla” – Dubrovnik i kandidatlandet Kroatien. (c) Processen för att bli EU-medlem Medlemskapsförhandlingarna (eller anslutningsförhandlingarna) förs mellan varje enskilt kandidatland och Europeiska kommissionen, som företräder EU. Efter förhandlingarna är det de befintliga medlemsländerna sak att i rådet besluta om landet i fråga ska få gå med i EU. Ett sådant beslut måste vara enhälligt. Medlemskapet ska också godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets ledamöter. Anslutningsfördraget måste sedan ratificeras av medlemsländerna och kandidatlandet enligt respektive lands egna konstitutionella förfaranden. Under förhandlingsperioden får kandidatländerna normalt sett EU-stöd genom ett så kallat partnerskap för anslutning, för att lättare komma i kapp ekonomiskt. De har vanligen också stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Det innebär att EU direkt övervakar de ekonomiska och administrativa reformer som kandidatländerna måste genomföra för att uppfylla villkoren för EU-medlemskap. 17

III. HUR STORT KAN EU BLI? © EU (a) De geografiska gränserna I de flesta EU-länder visade diskussionerna om förslaget till konstitutionsförslag att frågan om var EU:s gränser ska dras, och även om Europas identitet, väcker oro hos många européer. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna och Polen vill gärna se Ukraina som EU-medlem, och hur blir det då med Ukrainas grannländer? Den politiska situationen i Vitryssland och Moldaviens strategiska geografiska position innebär svårigheter. Om Turkiet kommer med i EU, hur blir det då med Armenien, Georgien och andra länder i Kaukasus? EU ger ekonomiskt stöd för att bygga upp ekonomin i sina grannländer. Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren men är ändå inte med i EU eftersom folkopinionen i de länderna i dag är emot ett medlemskap. Opinionen i EU-länderna är i olika utsträckning delad i frågan om EU:s slutgiltiga gränser. Om enbart geografiska kriterier tillämpades, utan hänsyn till demokratiska värden, skulle EU – i likhet med Europarådet (som inte är ett EU-organ) – till slut kunna ha 47 medlemsländer, däribland Ryssland. Men ett ryskt EU-medlemskap skulle uppenbart skapa orimliga obalanser i EU, både politiskt och geografiskt. 18

Ett rimligt synsätt är att varje europeiskt land har rätt att ansöka om EU-medlemskap om det kan genomföra hela EU:s lagstiftning och är berett att införa euron. Den europeiska integrationen är en kontinuerlig process som pågått sedan 1950, och ett försök att en gång för alla fastställa EU:s gränser skulle strida mot den processen. (b) Grannskapspolitik Genom utvidgningarna 2004 och 2007 flyttades EU:s gränser längre österut och söderut, vilket väckte frågan om hur EU skulle hantera förbindelserna med sina nya grannländer. Det finns stabilitets- och säkerhetsproblem i grannområdena och EU ville undvika att nya skiljelinjer uppstår mellan unionen och de angränsande områdena. Exempelvis behövdes insatser för att hantera nya säkerhetshot som olaglig invandring, avbrott i energiförsörjningen, miljöförstöring, organiserad gränsöverskridande brottslighet och terrorism. EU utarbetade därför en ny europeisk grannskapspolitik (ENP), som styr förbindelserna med grannländerna i öster (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland), och söder (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, det ockuperade palestinska territoriet, Syrien och Tunisien). Nästan alla dessa länder har bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal eller associeringsavtal med EU. Avtalen innebär att de åtar sig att respektera gemensamma värden (t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten) och att göra framsteg mot marknadsekonomi, hållbar utveckling och minskad fattigdom. EU erbjuder å sin sida finansiellt, tekniskt och makroekonomiskt bistånd, visumlättnader och en rad åtgärder för att bidra till ländernas utveckling. Länderna söder om Medelhavet har sedan 1995 varit knutna till EU med politiska, ekonomiska och diplomatiska band. Samarbetet har gått under benämningen Barcelonaprocessen och gavs senare namnet Europa–Medelhavspartnerskapet. Vid ett toppmöte i Paris i juli 2008 gavs partnerskapet en nystart genom unionen för Medelhavsområdet, som samlar EU:s 27 medlemsländer och 16 partnerländer söder om Medelhavet och i Mellanöstern. EU:s finansiella stöd till båda grupperna av länder förvaltas genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI). Den totala budgeten för 2007– 2013 är omkring 12 miljarder euro. 19

Hur fungerar EU?  EU:s stats- och regeringschefer samlas i Europeiska rådet för att fastställa EU:s allmänna politiska inriktning och fatta beslut i viktiga frågor.  Rådet består av ministrar från EU:s medlemsländer som samlas med jämna mellanrum för att fatta politiska beslut och stifta EU-lagar.  Europaparlamentet företräder medborgarna och beslutar om lagstiftning och budget tillsammans med rådet.  Europeiska kommissionen företräder EU:s gemensamma intressen och är det främsta verkställande organet. Kommissionen lägger fram förslag till lagstiftning och ska se till att EU:s politik genomförs korrekt. 20

I. BESLUTSFAT TANDE INSTITUTIONER EU är mer än bara ett statsförbund, men ändå ingen federal stat. Det är i själva verket en organisation som inte kan klassificeras som någon form av traditionell rättslig enhet. EU är unikt i historien, med ett system för beslutsfattande som har utvecklats kontinuerligt under de gångna 60 åren. Fördragen (den s.k. primärrätten) ligger till grund för en omfattande sekundärrätt som direkt påverkar EU-medborgarnas vardag. Sekundärrätten består framför allt av förordningar, direktiv och rekommendationer som har antagits av EUinstitutionerna. Den här lagstiftningen, liksom EU:s politiska åtgärder i allmänhet, är ett resultat av de beslut som har fattats av rådet (som företräder medlemsländernas regeringar), Europaparlamentet (som företräder medborgarna) och Europeiska kommissionen (ett organ som är fristående gentemot EU-ländernas regeringar och företräder EU:s gemensamma intressen). Andra institutioner och organ är också inblandade och beskrivs nedan. (a) Europeiska rådet Europeiska rådet är EU:s främsta politiska institution. Det består av alla EU-länders stats- och regeringschefer – presidenter och premiärministrar – plus Europeiska kommissionens ordförande (se nedan). Rådet samlas normalt fyra gånger om året i Bryssel. Det har en ständig ordförande som har till uppgift att samordna Europeiska rådets arbete och säkra kontinuiteten. Den ständige ordföranden väljs (av en kvalificerad majoritet av medlemmarna) för en period på två och ett halvt år och kan väljas om en gång. Den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy har haft detta uppdrag sedan den 1 december 2009. Europeiska rådet fastställer EU:s mål och anger hur de ska nås. Rådet ger impulser till EU:s viktigaste politiska initiativ och fattar beslut i besvärliga frågor där ministerrådet inte har kunnat enas. Europeiska rådet hanterar även aktuella internationella frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – en mekanism för samordning av EU-ländernas utrikespolitik. 21

(b) Rådet Rådet (även kallat ”ministerrådet”) består av ministrar från EU-ländernas regeringar. Medlemsländerna turas om att inneha ordförandeskapet; varje EU-land är ordförande under en sexmånadersperiod. Vid rådets möten deltar en minister från varje EU-land. Vilken minister som deltar i rådet beror på vilka frågor som står på dagordningen: utrikespolitik, jordbruk, industri, transport, miljö etc. Rådets huvuduppgift är att godkänna EU-lagar, ett ansvar som normalt delas med Europaparlamentet. Rådet och parlamentet ansvarar också gemensamt för antagandet av EU:s budget. Dessutom sluter rådet internationella avtal som har förhandlats fram av kommissionen. Rådets beslut ska enligt Lissabonfördraget fattas med enkel majoritet, med kvalificerad majoritet eller enhälligt, beroende på vilken fråga beslutet gäller. Rådet måste fatta enhälliga beslut i särskilt viktiga frågor, t.ex. beskattning, fördragsändringar, ny gemenskapspolitik eller anslutning av ett nytt medlemsland. Annars används oftast kvalificerad majoritet. Det innebär att rådets beslut måste antas med ett visst antal röster för att vara giltigt. Varje EU-land har ett röstetal som grovt räknat motsvarar befolkningsstorleken. Fram till den 1 november 2014 och under förutsättning att EU fortfarande har 27 medlemsländer, antas ett beslut om  minst 255 av de 347 rösterna (dvs. 73,91 %) är för,  det godkänns av en majoritet av medlemsländerna, dvs. minst 14, © DEMOTIX  de medlemsländer som röstar för utgör minst 62 % av EU:s befolkning. Ett mer demokratiskt Europa: tack vare Lissabonfördraget kan EU-medborgarna nu föreslå nya lagar. 22

Från den 1 november 2014 ska systemet förenklas enligt Lissabonfördragets bestämmelser. Ett beslut kommer då att antas om 55 % av medlemsländerna (dvs. minst 15 av dem) är för och om de utgör minst 65 % av EU:s befolkning. (c) Europaparlamentet Europaparlamentet är en folkvald institution som företräder EU-medborgarna. Parlamentet utövar tillsyn över EU:s verksamhet och godkänner EU-lagstiftning tillsammans med rådet. Sedan 1979 hålls allmänna och direkta parlamentsval vart femte år. © EP Efter det senaste valet till Europaparlamentet i juni 2009 valdes Polens tidigare premiärminister Jerzy Buzek (Europeiska folkpartiet) till parlamentets talman för en period på två och ett halvt år. Europaparlamentet – här kan du göra din röst hörd. Parlamentet håller sina huvuddebatter vid sammanträden som hålls varje månad (plenarsammanträden) där i princip alla ledamöter deltar. Plenarsammanträdena hålls normalt i Strasbourg och eventuella extra möten hålls i Bryssel. Även det förberedande arbetet sker vanligen i Bryssel. Talmanskonferensen – dvs. de politiska gruppernas ordförande tillsammans med parlamentets talman – fastställer dagordningen för plenarsammanträdena och 20 parlamentsutskott utarbetar de förslag till lagstiftningsändringar som ska diskuteras. Parlamentets dagliga administrativa arbete sköts av generalsekretariatet, som ligger i Luxemburg och Bryssel. Varje politisk grupp har också sitt eget sekretariat. 23

Antalet platser i Europaparlamentet per land efter valet 2009 Belgien 22 Bulgarien 17 Cypern Danmark Nederländerna 25 Polen 50 Portugal 22 13 Rumänien 33 6 Estland 6 Slovakien 13 Finland 13 Slovenien 7 Frankrike 72 Spanien 50 Grekland 22 Storbritannien 72 Irland 12 Sverige 18 Italien 72 Tjeckien 22 Lettland 8 Tyskland 99 Litauen 12 Ungern 22 Luxemburg 6 Österrike 17 Malta 5 TOTALT 736 Anm.: Genom ett beslut enligt protokoll 36 till Lissabonfördraget ska det totala antalet parlamentsledamöter tillfälligt ökas till 754 fram till nästa val 2014. Parlamentet medverkar i EU:s lagstiftningsarbete på två sätt:   enom medbeslutande, som är det ordinarie lagstiftningsförfarandet. ParG lamentet ansvarar tillsammans med rådet för att stifta lagar på alla områden som kräver kvalificerad majoritet i rådet. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft handlar det om omkring 95 % av EU-lagstiftningen. Rådet och parlamentet kan nå en överenskommelse redan vid första behandlingen. Om de inte kan komma överens efter två behandlingar går förslaget till en förlikningskommitté.   enom samtyckesförfarandet, som innebär att parlamentet måste ratificera G EU:s internationella avtal (som har förhandlats fram av kommissionen), även nya fördrag om utvidgning av EU. 24

De politiska grupperna i Europaparlamentet De gröna/Europeiska fria alliansen 55 Alliansen liberaler och demokrater för Europa 85 Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater 184 Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster 35 Situationen i juli 2010. Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) 265 Europeiska konservativa och reformister 54 TOTALT 736 Frihet och demokrati i Europa 30 Grupplösa ledamöter 28 Europaparlamentet och rådet ansvarar också gemensamt för antagandet av EU:s budget (som föreslås av Europeiska kommissionen). Parlamentet kan förkasta budgetförslaget, vilket redan har hänt flera gånger. Det innebär att budgetförfarandet måste börja om. Parlamentets budgetbefogenheter innebär att det har stort inflytande över EU:s politik. Europaparlamentet står också för den demokratiska kontrollen av EU och särskilt av Europeiska kommissionen. När en ny kommission ska utses vart femte år kan det nyvalda Europaparlamentet – genom majoritetsomröstning – godkänna eller förkasta Europeiska rådets kandidat till posten som kommissionens ordförande. Den omröstningen speglar givetvis resultatet i det val till Europaparlamentet som nyligen hållits. Parlamentet håller också en utfrågning med varje föreslagen kommissionsledamot innan man röstar om huruvida den nya kommissionen som helhet ska godkännas. Parlamentet kan när som helst kräva att hela kommissionen avgår genom att ställa misstroendevotum. I så fall krävs det två tredjedels majoritet. Parlamentet ansvarar också för en kontinuerlig tillsyn av hur EU:s politik genomförs genom att ställa muntliga och skriftliga frågor till kommissionen och rådet. 25

(d) Europeiska kommissionen Kommissionen är en central EU-institution. Det är bara kommissionen som har rätt att lägga fram förslag till ny EU-lagstiftning, som överlämnas till rådet och parlamentet för diskussion och antagande. Kommissionens ledamöter utses av medlemsländerna i samförstånd och ska godkännas av Europaparlamentet (se ovan). Deras mandatperiod är fem år. Kommissionen är ansvarig inför Europaparlamentet och måste avgå i sin helhet om parlamentet ställer misstroendevotum. Det finns en kommissionsledamot (eller kommissionär) från varje EU-land, inklusive kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som är en av de vice ordförandena. Den 9 februari 2010 röstade Europaparlamentet för att den nya kommissionen skulle godkännas. Den tidigare portugisiske premiärministern José Manuel Barroso utsågs på nytt till kommissionens ordförande för en andra mandatperiod på fem år. Kommissionen är i hög grad oberoende då den utövar sina befogenheter. Den ska företräda EU:s gemensamma intressen och får inte ge efter för påtryckningar från medlemsländernas regeringar. Kommissionen brukar kallas ”fördragens väktare” och ska se till att rådets och Europaparlamentets förordningar och direktiv genomförs i medlemsländerna. I annat fall kan kommissionen väcka talan vid EUdomstolen. Kommissionen är ett verkställande organ som genomför rådets beslut, t.ex. om den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har stora befogenheter inom den gemensamma politiken och budgetansvar i fråga om t.ex. forskning och teknologi, utvecklingsstöd och regionalpolitik. Till sin hjälp har kommissionärerna en förvaltning som finns främst i Bryssel och Luxemburg. Den är indelad i 43 avdelningar och tjänster. Dessutom finns ett antal byråer som inrättats för att sköta särskilda uppgifter för kommissionens räkning. De flesta av dem ligger i andra europeiska städer. (e) EU-domstolen Europeiska unionens domstol ligger i Luxemburg. Domstolen består av en domare från varje EU-land och åtta generaladvokater. De utses av medlemsländernas regeringar i samförstånd. Mandattiden är sex år och därefter kan mandatet förlängas. Såväl domare som generaladvokater är helt oavhängiga. Domstolen ska se till att EU-lagstiftningen följs och att fördragen tolkas och tillämpas korrekt. (f) Europeiska centralbanken Europeiska centralbanken (ECB) ligger i Frankfurt och ansvarar för förvaltningen av euron och EU:s penningpolitik (se kapitel 7, ”Euron”). ECB har som sin främsta uppgift att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet. Centralbanken fick status som EU-institution genom Lissabonfördraget. 26

© HBSS/Corbis EU-domstolen ser till att EU:s lagstiftning följs. Den har t.ex. slagit fast att diskriminering av funktionshindrade arbetstagare är förbjudet. (g) Revisionsrätten Europeiska revisionsrätten i Luxemburg inrättades 1975 och består av en ledamot från varje EU-land. Ledamöterna utses för en mandatperiod på sex år efter gemensamt beslut av medlemsländerna och samråd med Europaparlamentet. Revisionsrätten kontrollerar att EU:s inkomster har kommit in, att alla utgifter är lagenliga och riktiga och att EU:s budget har förvaltats på ett korrekt sätt. II. ANDRA ORGAN (a) Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Innan rådet och kommissionen fattar beslut inom ett antal olika områden samråder de med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Kommitténs ledamöter företräder olika ekonomiska och sociala intressegrupper som tillsammans utgör ”det organiserade civila samhället” och utses av rådet för en mandatperiod på fem år. (b) Regionkommittén Regionkommittén består av representanter för regionala och lokala organ. De utses av rådet för fem år i taget, efter förslag från medlemsländerna. Rådet och kommissionen ska samråda med kommittén i frågor som är av intresse för regionerna. Kommittén får även yttra sig på eget initiativ. (c) Europeiska investeringsbanken Europeiska investeringsbanken (EIB) finns i Luxemburg och beviljar lån och garantier för att stödja EU:s mindre utvecklade områden och hjälpa företagen att bli mer konkurrenskraftiga. 27

Vad gör EU?  EU agerar inom en rad olika politikområden där dess insatser är till fördel för medlemsländerna, exempelvis följande: • Innovationspolitik, som bidrar till att den senaste tekniken sprids till områden som miljöskydd, forskning och utveckling (FoU) samt energi. • Solidaritetspolitik (även kallad sammanhållningspolitik) inom områden som regionala frågor, jordbruk och sociala frågor.  Dessa politiska åtgärder finansieras genom en årlig EU-budget som gör det möjligt att komplettera medlemsländernas regeringarnas insatser och ge dem ett mervärde. EU-budgeten är liten jämfört med medlemsländernas samlade tillgångar – den motsvarar högst 1,23 % av deras samlade bruttonationalinkomst. 28

I. INNOVATIONSPOLITIK EU påverkar människors vardag genom att inrikta sin verksamhet på de stora utmaningar som samhället står inför: miljöskydd, folkhälsa, teknisk utveckling, energi osv. (a) Miljö och hållbar utveckling EU vill bidra till att förhindra klimatförändringar genom att kraftigt minska sina utsläpp av växthusgas. I december 2008 enades Europeiska rådet om att EU till 2020 skulle minska sina utsläpp med minst 20 % (jämfört med 1990 års nivåer), öka andelen förnybar energi på marknaden till 20  % och minska den totala energiförbrukningen med 20 %. Man kom också överens om att 10 % av drivmedlen skulle komma från biobränsle, el eller vätgas. © Matthias Kulka/Corbis Vid toppmötet i Köpenhamn den 19 december 2009 försökte EU övertyga de andra stormakterna om att anta samma mål, men det lyckades bara till viss del. Alla parter var överens om att den globala uppvärmningen måste begränsas till en genomsnittlig ökning på 2 °C över de förindustriella nivåerna, men ännu finns inga garantier för ett kollektivt åtagande att nå det målet. EU lyckades däremot säkra en överenskommelse som går ut på att industriländerna ska bidra med 20 miljarder euro till utvecklingsländernas insatser med anknytning till klimatförändringar. EU går i främsta ledet när det gäller att förhindra klimatförändringar och främja hållbar utveckling. EU hanterar också ett antal andra miljöfrågor: buller, avfall, skydd av naturliga livsmiljöer, avgaser, kemikalier, arbetsolycksfall och rent badvatten. Dessutom planeras kollektiva åtgärder för att förhindra naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor, t.ex. oljeutsläpp och skogsbränder. 29

EU förbättrar ständigt sin lagstiftning för att ge ett bättre skydd för folkhälsan. Exempelvis har EU:s kemikalielagstiftning omarbetats och de tidigare splittrade bestämmelserna har ersatts med ett enda system som kallas REACH, vilket står för registrering, bedömning och godkännande av kemikalier. Inom systemet används en central databas som (sedan 2008) förvaltas av Europeiska kemikaliemyndigheten i Helsingfors. Syftet är att undvika nedsmutsning av luft, vatten, mark och byggnader, bevara den biologiska mångfalden, förbättra EU-medborgarnas hälsa och säkerhet och samtidigt bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft. (b) Teknisk utveckling Europas framtida välstånd är beroende av att européerna kan hålla sig långt framme i den tekniska utvecklingen. Redan när EU grundades var man väl medveten om fördelarna med gemensam europeisk forskning. Vid sidan av EEG bildades därför Euratom 1958 – Europeiska atomenergigemenskapen. Syftet var att EU-länderna tillsammans skulle utveckla den civila användningen av kärnkraften, med hjälp av ett gemensamt forskningscenter. Det består av sju institut spridda på fem orter: Ispra (Italien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna), Geel (Belgien) och Sevilla (Spanien). Men för att hålla jämna steg med den ökande globala konkurrensen har det blivit nödvändigt att diversifiera forskningen, hitta sätt att samordna olika nationella forskningsprogram och främja så mycket tvärvetenskaplig forskning som möjligt. Forskarna måste få hjälp med att hitta nya industriella tillämpningar. © P. Carril/ESA Den gemensamma EU-forskningen är tänkt att komplettera de nationella forskningsprogrammen. Fokus ligger på projekt som inbegriper ett antal olika forskningsenheter i flera EU-länder. Stöd ges både till grundforskning – t.ex. inom områden som kontrollerad termonukleär fusion (som kan bli en outtömlig energikälla på 2000-talet) – och till forskning och teknisk utveckling inom t.ex. den strategiskt viktiga elektronik- och dataindustrin, som utsätts för hård internationell konkurrens från länder utanför Europa. EU stöder innovation och forskning. Ett exempel är Galileo, Europas eget globala system för satellitnavigering. 30

EU:s mål är att 3 % av BNP ska läggas på forskning. EU-forskningen finansieras framför allt genom ett antal olika ramprogram. Det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling omfattar perioden 2007–2013. Budgeten ligger på mer än 50 miljarder euro, varav merparten ska gå till områden som hälsa, livsmedel och jordbruk, informations- och kommunikationsteknik, nanovetenskap, energi, miljö, transport, säkerhets- och rymdforskning samt samhällsvetenskap. Till detta kommer program för internationellt samarbete inom spjutspetsforskning och stöd till forskare och deras karriärutveckling. (c) Energi EU:s energiförbrukning utgörs till 80  % av fossila bränslen – olja, naturgas och kol. En stor andel av dessa fossila bränslen importeras från länder utanför EU, en andel som bara ökar. För närvarande importeras 50 % av all gas och olja, och 2030 kan beroendet ha ökat till 70 %. Det kommer att göra EU sårbarare för avbrott i tillförseln eller prishöjningar på grund av internationella kriser. En annan anledning att minska förbrukningen av fossila bränslen är att man vill komma till rätta med den globala uppvärmningen. I framtiden måste en rad olika åtgärder vidtas, t.ex. att spara energi genom en intelligentare energianvändning, att utveckla alternativa energikällor (framför allt förnybara energikällor i Europa) och att öka det internationella samarbetet. Energiforskningen i Europa är främst inriktad på vindkraft, biomassa och kärnkraft. Det finns pilotprojekt för avskiljning och lagring av koldioxid och för att göra fordon med vätebränsleceller lönsamma. EU har också investerat 1,6 miljarder euro i projektet Clean Sky för att utveckla flygplan som förorenar mindre. II. SOLIDARITETSPOLITIK För att den inre marknaden (se kapitel 6) ska fungera på rätt sätt måste obalanser på marknaden rättas till. Det är syftet med EU:s solidaritetspolitik, som är utformad för att stödja underutvecklade regioner eller branscher som genomgår svårigheter. EU måste också vara med och se till att det sker en omstrukturering inom industrier som har drabbats av den snabbt ökande internationella konkurrensen. (a) Regionalstöd EU:s regionalpolitik innebär att EU-medel används för att utveckla regioner som utvecklas långsammare, ställa om industrin i områden på tillbakagång, bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslöshet, modernisera jordbruket och hjälpa eftersatta jordbruksregioner. 31

I budgeten för 2007–2013 har medel anslagits till tre olika mål för regionalstödet.  Konvergens. Här är syftet att hjälpa de minst utvecklade länderna och regionerna att snabbare komma i kapp EU-genomsnittet genom att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Det ska åstadkommas genom investeringar i fysiskt kapital och humankapital, innovation, kunskapssamhället, anpassningsförmåga, miljö och effektiv administration.  egional konkurrenskraft och sysselsättning. Syftet är att stärka R konkurrens- och attraktionskraften och sysselsättningen i regioner som inte hör till de minst utvecklade regionerna. Det ska åstadkommas genom att man föregriper ekonomiska och sociala förändringar och främjar innovation, företagande, miljöskydd, tillgänglighet och anpassningsförmåga samt utvecklar en arbetsmarknad för alla.   uropeiskt territoriellt samarbete. Här är syftet att stärka det gränsE överskridande, transnationella och interregionala samarbetet och hjälpa angränsande myndigheter att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Det kan t.ex. handla om stads-, landsbygds- och kustutveckling. Länder och regionala myndigheter längs Donau och vid Östersjön har t.ex. gemensamma strategier för hållbar utveckling i de områdena. Dessa mål finansieras genom särskilda EU-fonder, de så kallade strukturfonderna, som kompletterar eller stimulerar investeringar från den privata sektorn och från myndigheter på nationell och regional nivå.  Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) används för att finansiera regionala utvecklingsprojekt och stimulera ekonomin i regioner som utvecklas långsammare. Här ingår utveckling av industriregioner på tillbakagång.  Europeiska socialfonden (ESF) används för att finansiera yrkesutbildning och hjälpa människor att hitta arbete. Förutom strukturfonderna finns det också en sammanhållningsfond som används för att finansiera transportinfrastruktur- och miljöprojekt i EU-länder där BNP per invånare är lägre än 90 % av genomsnittet i EU. 32

(b) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) I Romfördraget från 1957 angavs flera olika mål för den gemensamma jordbrukspolitiken: att ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaderna, att ge konsumenterna skäliga priser och att modernisera jordbrukets infrastruktur. Dessa mål har nu i stor utsträckning nåtts. Dessutom har konsumenterna fått en säker livsmedelsförsörjning till stabila priser som inte påverkas av svängningar på världsmarknaden. Den gemensamma jordbrukspolitiken finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU). © C. Thiriet/Phone/Reporters Men jordbrukspolitiken har också blivit offer för sin egen framgång. Produktionen ökade mycket snabbare än konsumtionen, vilket blev betungande för EU:s budget. För att komma till rätta med det här problemet blev man tvungen att reformera jordbrukspolitiken. Åtgärderna har börjat ge resultat – produktionen hålls tillbaka. Jordbruket måste ge säker mat av hög kvalitet. Jordbrukarna har fått en ny roll: att säkerställa en viss grad av ekonomisk verksamhet i alla landsbygdsområden och att skydda landsbygdens mångfald. Denna mångfald och detta erkännande av en levande landsbygd – ett sätt att leva i harmoni med naturen – utgör en viktig del av Europas identitet. Det europeiska jordbruket har också en viktig roll att spela när det gäller att bekämpa klimatförändringar, skydda vilda djur och växter och förse världen med mat. Europeiska kommissionen företräder EU i internationella förhandlingar inom Världshandelsorganisationen (WTO). EU vill att WTO ska lägga större vikt vid livsmedelskvalitet, försiktighetsprincipen (”ta det säkra för det osäkra”) och djurskydd. 33

Från och med 2013 vill Europeiska kommissionen att den gemensamma jordbrukspolitiken ska inriktas på att göra det europeiska jordbruket hållbart, ge jordbrukarna tillräckligt skydd mot instabilitet på marknaderna, bevara den biologiska mångfalden och skydda lokala och regionala specialiteter. EU har också börjat reformera sin fiskeripolitik. Här är syftet främst att bevara fiskbestånden (t.ex. den hotade blåfenade tonfisken) och att minska fiskeflottans överkapacitet, samtidigt som människor som lämnar fiskeindustrin erbjuds ekonomiskt stöd. (c) Socialpolitik Syftet med EU:s socialpolitik är att rätta till de mest uppenbara obalanserna i det europeiska samhället. Europeiska socialfonden (ESF) inrättades 1961 för att ge arbetstagarna möjlighet till sysselsättning, omskolning och/eller geografisk rörlighet. Gemenskapens socialpolitik bedrivs inte enbart genom ekonomiskt stöd. Det räcker inte för att lösa alla problem som orsakas av den ekonomiska tillbakagången eller påskynda den sociala utvecklingen i vissa regioner. De dynamiska effekter som tillväxten ger måste framför allt stimulera till sociala framsteg. Detta går hand i hand med en lagstiftning som garanterar vissa fasta minimirättigheter. Vissa av rättigheterna slås fast i fördragen, t.ex. kvinnors och mäns rätt till lika lön för lika arbete. Andra rättigheter fastställs i arbetsmiljödirektiven (arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen) och grundläggande säkerhetsföreskrifter. I stadgan om grundläggande sociala rättigheter, som införlivades i fördraget 1997, fastställs de rättigheter som bör gälla på EU:s arbetsmarknad, t.ex. fri rörlighet, skälig lön, bättre arbetsvillkor, social trygghet, rätten att ansluta sig till fackföreningar och sluta kollektivavtal, rätt till yrkesutbildning, lika behandling av män och kvinnor, arbetstagares rätt till information, samråd och medbestämmande, arbetsmiljö samt skydd av barn, äldre och funktionshindrade. 34

III. PENGAR TILL EUROPA FRÅN EU:s BUDGET EU:s politik finansieras med hjälp av en årlig budget som 2010 uppgick till mer än 140 miljarder euro. Budgeten finansieras med EU:s så kallade egna medel, som inte får överstiga 1,23 % av medlemsländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI). Dessa medel kommer framför allt från:  Tullar på produkter som importeras till EU, inklusive jordbruksavgifter.  En viss procentandel av mervärdesskatten på varor och tjänster i hela EU.  Bidrag från medlemsländerna baserat på varje lands tillgångar. Varje årlig budget ingår i en sjuårig budgetcykel, den s.k. budgetramen. Budgetramarna utarbetas av Europeiska kommissionen och måste godkännas enhälligt av medlemsländerna samt förhandlas fram och avtalas med Europaparlamentet. Nästa budgetram kommer att gälla 2013–2020. I 2010 års budget fördelade sig utgifterna på följande sätt:   Konkurrenskraft och sammanhållning: 64 miljarder euro. Här ingår strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, forskningsprogrammen och de transeuropeiska transport- och energinäten.  örvaltning av naturresurser: 60 miljarder euro, främst för jordbruk och F landsbygdsutveckling.  Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa (se kapitel 10): 1,6 miljarder euro.  EU som global partner (bistånd, handel osv.): 8 miljarder euro.  Administrativa utgifter: 8 miljarder euro. 35

VEM GÖR VAD? ANSVARSFÖRDELNINGEN MELLAN EU OCH MEDLEMSLÄNDERNA EU ansvarar ensamt för 4tullunionen 4konkurrensreglerna på den inre marknaden 4penningpolitiken för euroländerna 4att bevara levande resurser i haven inom den gemensamma fiskeripolitiken 4den gemensamma handelspolitiken 4att ingå internationella överenskommelser enligt EU-lagstiftningen EU och medlemsländerna ansvarar gemensamt för 4den inre marknaden 4socialpolitiken enligt Lissabonfördraget 4ekonomisk och social sammanhållning 4jordbruk och fiske, utom bevarande av levande resurser i haven 4miljö 4konsumentskydd 4transport 4transeuropeiska nät 4energi 4att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa 4gemensamma säkerhetsfrågor med anknytning till folkhälsan, enligt Lissabonfördraget 4forskning, teknisk utveckling och rymdfrågor 4utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd Områden där medlemsländerna ansvarar och EU kan ha en stödjande eller samordnande funktion 4skydd och förbättring av människors hälsa 4industri 4kultur 4turism 4utbildning, ungdomsfrågor och idrott 4civilskydd 4administrativt samarbete 36

Den inre marknaden  Den inre marknaden är en av EU:s största landvinningar. Restriktioner för handel och fri konkurrens mellan medlemsländerna har gradvis tagits bort, vilket har bidragit till att levnadsstandarden har ökat.  Den inre marknaden har ännu inte blivit en enda ekonomi – vissa sektorer (framför allt tjänster av allmänt intresse) regleras fortfarande i nationell lagstiftning. En gynnsam effekt av friheten att tillhandahålla tjänster är att den stimulerar ekonomisk verksamhet.  Finanskrisen 2008–2009 fick EU att skärpa sin finanslagstiftning.  Genom åren har EU:s politik på många områden (t.ex. transport, konkurrens osv.) bidragit till att öppnandet av den inre marknaden kommer så många företag och konsumenter som möjligt till del. 38

I. VÄGEN FRAM TILL 1993 ÅRS MÅL (a) Den gemensamma marknadens begränsningar Med fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) från 1957 blev det möjligt att avskaffa tullarna mellan medlemsländerna och införa en gemensam tulltaxa för varor från länder utanför EEG. Det målet uppnåddes den 1 juli 1968. Men tullar är bara en av protektionismens aspekter. Under 1970-talet var det i stället andra handelshinder som låg i vägen för fullbordandet av den gemensamma marknaden. Tekniska standarder, normer för hygien och säkerhet, valutakontroller och nationella bestämmelser om rätten att utöva vissa yrken – allt detta begränsade den fria rörligheten för personer, varor och kapital. (b) 1993 års mål I juni 1985 publicerade kommissionen och dess dåvarande ordförande Jacques Delors en vitbok där man fastslog följande mål: alla fysiska, tekniska och skattemässiga hinder mot den fria rörligheten inom EEG skulle vara avskaffade inom sju år. Syftet med detta var att stimulera till ökad handel och industriell verksamhet på den inre marknaden – ett stort, enhetligt ekonomiskt område som kunde mäta sig med den amerikanska marknaden. Förhandlingar mellan medlemsländernas regeringar resulterade i ett nytt fördrag – europeiska enhetsakten, som trädde i kraft i juli 1987. Där föreskrevs bl.a. följande:  EG skulle få utökade befogenheter inom vissa politikområden (t.ex. soE cialpolitik, forskning och miljö).  Den inre marknaden skulle införas till slutet av 1992.   ajoritetsbeslut skulle tillämpas oftare i ministerrådet, för att det skulle bli M enklare att fatta beslut om den inre marknaden. II. D en inre marknadens utveckling (a) Fysiska hinder Alla gränskontroller för varor inom EU har avskaffats, liksom tullkontrollerna av personer, men polisen genomför fortfarande stickprovskontroller som ett led i kampen mot brottslighet och droger. I juni 1985 undertecknade fem av de tio medlemsländerna Schengenavtalet. Enligt avtalet skulle ländernas polisstyrkor samarbeta och en gemensam asyl- och visumpolitik införas. Det innebar att personkontrollerna vid gränserna mellan Schengenländerna helt kunde avskaffas (se kapitel 10 ”Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa”). I dag består Schengenområdet av 25 europeiska länder, däribland tre (Island, Norge och Schweiz) som inte är EU-medlemmar. 39

(b) Tekniska hinder EU-länderna har kommit överens om att erkänna varandras regler om försäljning av de flesta produkter. Sedan EU-domstolens omtalade dom 1979 i målet Cassis de Dijon ska varje produkt som lagligen tillverkas och säljs i ett medlemsland också få saluföras i alla andra EU-länder. När det gäller tjänster har EU-länderna enats om att ömsesidigt erkänna eller samordna sina nationella bestämmelser om rätten att utöva yrken på områden som juridik, medicin, turism, bank- och försäkringssektorn. Den fria rörligheten för personer är ändå långt ifrån genomförd. Trots direktivet från 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer finns det fortfarande hinder som gör det svårt att flytta till ett annat EU-land eller utföra vissa slags arbeten där. Det blir dock allt lättare för kvalificerade personer (oavsett om de är jurister eller läkare, snickare eller rörmokare) att utöva sitt yrke var som helst i EU. Europeiska kommissionen har tagit en del initiativ för att förbättra den fria rörligheten för arbetstagare, framför allt genom ömsesidigt erkännande av examensbevis eller yrkeskvalifikationer. (c) Skattemässiga hinder Skattehindren har reducerats genom en partiell harmonisering av de nationella momssatserna, som måste godkännas av EU-länderna. Beskattning av inkomster från investeringar regleras i ett avtal mellan EU-länderna och vissa andra länder (däribland Schweiz) som trädde i kraft i juli 2005. © Rolf Bruderer/Corbis (d) Offentlig upphandling Tack vare EU-direktiven om tjänster, varor och arbeten inom många olika sektorer, som vatten, energi och telekommunikation, är offentliga upphandlingar i alla EU-länder nu öppna för anbudsgivare från hela EU, oavsett vem som tilldelar kontrakten. EU har öppnat telekommunikationsmarknaden för konkurrens, vilket gett betydligt lägre kostnader. 40

Den inre marknaden innebär fördelar för alla konsumenter. Öppnandet av de nationella tjänstemarknaderna har t.ex. lett till att priset för nationella telefonsamtal har minskat till en bråkdel av vad det var för tio år sedan. Ny teknik gör att internet används i allt större utsträckning för telefonsamtal. Konkurrenstrycket har också lett till stora prisfall på flygresor i Europa. III. DET PÅGÅENDE ARBETET (a) Finansiella tjänster I kölvattnet efter bolånekrisen i USA 2008 skakades världens banksystem och ekonomier av en omfattande finanskris som 2009 drog ned EU i en lågkonjunktur. På initiativ av EU möttes G20 i London den 2 april 2009. Medlemmarna åtog sig att reformera finanssystemet för att öka insyn och redovisningsskyldighet. EUomfattande tillsynsmyndigheter kommer att ansvara för att övervaka hedgefonder, förbättra skyddet för bankinsättningar, begränsa aktiehandlarnas vinster och vidta effektivare åtgärder för att förhindra och hantera kriser. (b) Pirattillverkning och förfalskning EU:s produkter måste skyddas mot pirattillverkning och förfalskning. Europeiska kommissionen bedömer att dessa brott kostar EU tusentals arbetstillfällen varje år. Därför arbetar kommissionen och de nationella regeringarna med att utvidga det upphovsrättsliga och patenträttsliga skyddet. IV. P OLITIK SOM FÖRSTÄRKER DEN INRE MARKNADEN (a) Transport EU:s åtgärder har till största delen inriktats på friheten att tillhandahålla landtransporttjänster. Det har framför allt gällt den fria tillgången till den internationella transportmarknaden och rätten för transportföretag från ett EU-land att bedriva verksamhet i alla andra EU-länder. EU arbetar också för att åstadkomma rättvis konkurrens inom vägtransportsektorn, t.ex. genom att harmonisera bestämmelserna om arbetstagarnas kompetens, marknadstillträde, frihet att etablera företag och tillhandahålla tjänster, körtider och trafiksäkerhet. Den europeiska luftfarten dominerades tidigare av nationella flygbolag och statligt ägda flygplatser. Den inre marknaden har gjort att det nu ser helt annorlunda ut. Alla flygbolag i EU kan nu bedriva flygtrafik på vilken sträcka som helst inom EU och sätta vilka priser de vill. Det har lett till att man nu flyger på många nya sträckor och att priserna har sjunkit drastiskt. Det har gynnat både passagerare, flygbolag, flygplatser och anställda. 41

© Image Broker/Belga Nya EU-regler om ekonomisk och finansiell styrning har bidragit till att sanera och stärka banksektorn. På samma sätt leder den ökade konkurrensen mellan järnvägsbolag till fördelar för passagerarna. Sedan 2010 stannar t.ex. både franska och italienska tåg vid stationer längs höghastighetssträckor i Frankrike och Italien. Sjöfarten omfattas av EU:s konkurrensregler – oavsett om den bedrivs av företag i EU-länderna eller av fartyg som går under andra länders flagg. På så vis vill man bekämpa illojal prissättning (bekvämlighetsflagg) och väga in de stora svårigheter som den europeiska varvsindustrin står inför. Sedan början av 2000-talet har EU finansierat ambitiösa nya tekniska projekt som systemet för satellitnavigering Galileo, det europeiska trafikstyrningssystem för tåg och programmet SESAR för modernisering av flygnavigationssystemen. Trafiksäkerhetsbestämmelserna (om t.ex. fordonsunderhåll, transport av farligt gods och vägarnas säkerhet) har skärpts betydligt. Stadgan om flygpassagerarnas rättigheter och ny EU-lagstiftning om tågresenärers rättigheter innebär dessutom att passagerarrättigheterna fått ett bättre skydd. En förteckning över osäkra flygbolag som är förbjudna i EU offentli

Add a comment

Related pages

Europa på 12 lektioner - 2010 års - Institutioners och ...

Ej i lager Tryck-på-begäran Att beställa en print-on-demand-version. Läs vår policy för tryck-på-begäran Den här tryck-på-begäran-versionen kan ...
Read more

Europa i 12 lektioner - 2010-udgave - Institutionernes og ...

Foreligger ikke Trykkes på bestilling Bestil en print on demand-udgave Se politik for trykning på bestilling Denne udgave trykt på bestilling kan have ...
Read more

Europa på 12 lektioner - Pascal Fontaine | Boktraven

Förlag År Ort Om boken ISBN; Europeiska unionens publikationsbyrå: 2010: Luxemburg, Luxemburg: 79 sidor. : färgill. 978-92-79-17481-0: Byrån för ...
Read more

Europa-Park – Freizeitpark & Erlebnis-Resort

In the heart of Europe, between the Black Forest and the Vosges, lies one of the world's most beautiful theme parks. Almost 5 million people from all over ...
Read more

Lektion : Läxförhör Europa | lektion.se

12. Lektion : Läxförhör Europa. ... Läxförhör till ordläxan som är baserad på häftet om Europa. ... Medlemmar kan ladda ner alla lektioner, ...
Read more

EUROPA – Lärarrummet – Det bästa ...

9-12 år. 2014; Ladda ner Europa: en upptäcktsfärd ... Lärare kan sätta ihop egna lektioner på nätet och dela dem med eleverna och även byta tips ...
Read more

Lektion : Kartkunskap Europa | lektion.se

Lektion : Kartkunskap Europa. Författare: Lena Egardt Datum: 12 januari 2009 Ämnen: SV/SO, Geografi, Samhällskunskap År: Grundskola år 4–6 ...
Read more

Europa – Wikipedia

Europa (altgriechisch ... milder. Die durchschnittliche Jahrestemperatur von Bordeaux beträgt beispielsweise 12,8 °C, ...
Read more

UEFA Europa League – UEFA.com

Europas Fußball-Website - UEFA.com - ist die offizielle Website der UEFA (Europäische Fußball-Union), dem Dachverband des Fußballs in Europa. Die UEFA ...
Read more